När du satt där på Konserthuset och de ropade upp din bok "Tio över ett" som vinnare, vad tänkte du?
–  Jag hann nog inte tänka. Jag bara flög upp och skrek rakt ut. Det tog någon millisekund innan jag fattade att jag vunnit. Jag väntade på att Niklas Strömstedts första bokstav skulle vara A som i mitt namn så när han formade munnen till ett T trodde jag att det var kört. Men så sa han Tio över ett. Otrolig lycka!
 

Din bok handlar ju bland annat väldigt mycket om stadsflytten av Kiruna, och i ditt tacktal sa du att du är så ledsen över det som håller på att hända där i Kiruna. Berätta lite om det, vad är du ledsen för?
–  Jag är ledsen över att förlora mina platser. Området som jag växte upp i rivs först och det känns väldigt svårt att se gård efter gård försvinna. Det är jobbigt att tvingas säga så definitivt hej då till platsen där jag blev jag. Jag är ledsen över den stora förändringen av hela Kiruna. Det är svårt att tänka sig ett centrum som inte längre finns, stadshuset borta och kyrkan flyttad. 
 

Huvudpersonen i boken heter Maja, och det är hon som inväntar en stadsflytt – om inte katastrofen hinner före och gruvan och allt rasar. Det är det hon oroar sig för hela tiden. Vad kom först i den här bokidén, var det Maja, eller gruvan och Kiruna, eller något helt annat?
– När jag insåg att mina kvarter på Bromsgatan skulle rivas först insåg jag att jag måste skriva en bok. Så man kan väl säga att det var gruvan och stadsomvandlingen som skapade idén om Maja. Jag skrev först en reportagebok, "Bromsgatan", och  redan då visste jag att jag även ville skriva en fiktiv bok om hur ungdomarna i stan påverkas. Och när jag väl började skriva gick det rasande fort. Maja blev väldigt tydlig för mig och hennes skräck fanns där från början. 

 

I ditt tacktal inledde du med några fraser på samiska och meänkieli och sa att du är så glad att du får skriva böcker om samer, tornedalingar, Soppero och Norrbotten. Varför återkommer du till de ämnena?

– Det finns en stor okunskap och tyvärr även fördomar om samer, tornedalingar och Norrbotten och jag vill ändra på det. Och allra viktigast för mig är att skriva böcker som ungdomar hemma i Kiruna och Norrbotten kan känna igen sig i. När man pratar om hur läsningen går ner bland unga så tänker jag att det är jätteviktigt att det skrivs böcker som ungdomarna kan identifiera sig med och känna igen sig i. Och det är viktigt att vi samer själva tar makten över vår historia och våra berättelser.